NY

Äntligen! Skriften och modern teknik i perfekt symbios

Ikväll: 30-årskalas. Dresscode: 1995. Jag kommer klä mig i beiga chinos, stor grå skjorta, pappas tio år gamla "dansskor" samt yxmördarmittbena.

Gott nytt år!

BITTERT

Ikväll kommer Erlend Öye vara i den lägenhet jag bor i i Malmö. Själv är jag i Boden.
1/5

Yeah!

Närmast 30 grader kallt ute. Bodens nöjespalats Bodensia hägrade på juldagen. Stämningen var lite kuslig; dansgolvet liknade en moshpit och folk var nervösa och övertända. Efter att alkoholruset tagit en 30-sekunderspaus tvingade detta moment of clarity mig att lämna stället redan vid två. Mäktigt iaf. I julklapp har jag fått: pengar och filtar.
Juldagen: 4/5

King Kong var häftig, för lång etc. "Kärlekshistorien" som alla skriver om är dock lite obehaglig. Det hade varit bättre att skriva om "vänskapen", för en kärleksrelation mellan en apa och en människa tycker jag är olämplig, även om tidelag är tillåtet i Sverige. 3/5

Mysterious Skin var hemsk och bra, en mycket snygg JT Leroyaktig historia. 4/5

Saw 2 var fantastiskt rolig och om möjligt ännu taffligare än första filmen. Det mest fantastiska är alla som tycker att de båda filmerna är bra på riktigt! Mycket märkligt. Om man saknar all sinne för logik borde ju ändå klyschorna, de skrattretande skådespelarinsatserna och fåniga bildspråket avskräcka. Som komedi/(omedveten) Sevenparodi är den dock oslagbar. 4/5

Årets bästa filmer...

1. Old Boy - hämnaren
Den bästa och vackraste actionfilmen någonsin (med viss konkurrens av Hero). Likt mycket annan koreansk film skapar den poesi av fruktansvärt obehagliga beståndsdelar. Jag ser fram emot Sympathy for Lady Vengance lika mycket som en ny Kanye Westskiva.

2. Barnen som inte fanns
Filmen är strax över två timmar men känns mycket längre. Det betyder inte att den på något sätt att den skulle vara tråkig, nej något sådant är det bara Jens Petersen som kan tycka. Man blir helt enkelt så uppslukad att de månader som går i filmen känns självupplevda. Och om man inte får i en tår i ögonvrån är man sannolikt en robot.

3. Sin City
Som en riktigt bra 50 Centsingel: den säger ingenting om något, är moraliskt tveksam men så snygg och underhållande att sådana frågor känns helt irrelevanta. Som ett drogrus med efterföljande comedown: det var det roligaste jag någonsin jag sett, men vad var det jag egentligen älskade så intensivt i två timmar?

4. Tale of two sisters
Världens läskigaste film efter thailändska Shutter som kommer till Sverige nästa år, men till skillnad från den sistnämnda dessutom nyskapande.

5. Det levande slottet
Trots logiska luckor så fin att jag vill flytta in i filmens slutscen för evigt.

Årets bästa album...

1. V/A - Superpitcher presents Today
Årets bästa album, en mixskiva? Ja, och när Sebastian Telliers moderna symfklassiker La ritournelle kommer som sista låt och bryter av mot världens finaste techno... Ja, det är årets musikaliska upplevelse och påminner en om att den bästa musiken alltid kommer drabba dig på ett dansgolv.

2. Kanye West - Late Registration
På sätt och vis genomgår Kanye samma musikaliska utveckling som RZA gick igenom för tio år sedan, om än i pikétröja istället för smutsiga timbalands. De mer direkta soulsamplingarna har fått ge vika för stråkar och film. När RZA gör soundtracket till Ghost Dog tar Kanye in Jon Brion som co-producer. Ett hiphopalbum som inte låter som något annat: hiphopsymf!

3. Beanie Sigel - the B. Coming
Rapballader. När snacket om vilken hiphop som är äkta eller inte äntligen har börjat mattats av kommer the B. Coming och får en att börja yra om keep it real igen. Att Beanie verkar leva i den paranoia han rappar om är ju egentligen irrelevant: det enda som spelar roll är att låtar som Feel it in the air, I can't go on this way och Purple Rain hör till de vackraste och mest sorgligt desperata låtar som någonsin spelats in.

4. Isolee - Wearemonster
Ljud.

5. Kano - Home Sweet home
Den av i alla fall svensk press mest missade skivan. Att fler inte insåg att Kano är årets bästa debutant är tråkigt, sorgligt och lite, lite pinsamt. När artister rom Roll Deep Crew misslyckades med spretiga mixar av fantastisk grime och urusel rnb höll sig Kano till sitt eget sound; melodiskt och poppigt utan kompromisser.

6. The Tough Alliance - The New School
Den bästa svenska skiva sedan Deep Cuts och den näst bäst svenska skivan någonsin. Det slutgiltiga medelklassoundtracket för oss som älskar wife-beaters, electrohouse och hiphop.

7. R. Kelly - Tp3.com
Innehåller några av årets sämsta låtar, billig produktion och oinspirerade gästinhopp. Men R Kelly är en av få artister som insett att stor soul bör innehålla en stor portion humor.

8. MIA - Arular
Kommentar överflödig.

9. Juelz Santana - What the game's been missing / Paul Wall - The People's Champ (Cam'ron - Purple Haze)
På något sätt var dessa album oskiljaktiga. Hiphop om crack och internetsex behöver inte vara farligare än ett barnkalas. (Och Cam'ron måste nämnas eftersom det känns som om många missade den när den kom i slutet av förra året. Nonsens har aldrig låtit bättre. )

10. Markus Guentner - 1981
Ambient! Och årets julskiva. Spela Wenn musik der liebe nahrung ist en mörk vinternatt och känn klyschiga men vackra känslor skölja över dig.

Årets bästa låtar...

1. Bennassi Brothers - Rocket in the sky
Världens vackraste trancepop, och den perfekta uppföljaren till Ready2Wear (som just Benny Benassi tog till dansgolven i år)

2. Amerie - One thing
Den stora crossoverhiten.

3. Björk - Who is it (vitalic remix)
När vissa remixer nöjer sig med att lägga till en bastrumma och en rolig bas är Vitalics omarbetning lika oväntad som vacker. Björks konturslöshet från senare år får en lagom förankring i dansgolvet. Som det ska vara, med andra ord.

4. The Game/50 Cent - Hate it or love it
Vackraste samplingen, bästa 50 versen på år och dar.

5. Chemical Brothers feat. Magic Numbers - Close your eyes
Så otippad och anledningen till att Magic Numbersskivan, trots briljans, blev en sådan besvikelse.

6. Mont Ventoux - Your daft punk records
Tillsammans med Tough Alliance det mest attraktivt svenska som kommit i år. Låter som jag önskar att svensk film skulle kunna vara, i alla fall ibland.

7. R. Kelly - Kicking it with your girlfriend
R. Kelly kanske inte är världens bästa sångare eller textförfattare, men ingen sjunger är eller skriver låtar med samma flow som honom.

8. Tomas Andersson - Washing up (Tiga remix)
En långt bättre och mer subtil approach till rock och technoromansen. Låten i sig är dock allt annat än försiktig utan låter som datorerna förutspåddes agera vid milleniumskiftet.

9. Dieter Schmidt - Morse codes from a cold world
Ödesmättad och dansant på en gång. Hade varit det perfekta soundtracket till Berlinmurens fall.

10. Beanie Sigel - Feel it in the air
Hemsk och vacker på samma gång. Kontrasten mellan Beanies rap och den harmoniska refrängen skapar kuslig soulmusik som är nästan lika läskig som Mary J. Bliges Father in you.

Kock-blog presents...

Magic Dan! Ny fantastisk blog! Läs om det spännande Londonlivet. 5/5


(On another note, ni MÅSTE kolla upp nya Alan Braxe & Thomas Falke, nya Defender / Bliss. Världens snällaste house! 4/5)

Thank lord!

En perfekt blog såhär i juletider

Don't stop!

Journey - Don't stop believing (5/5 firmafester)

listigt! :D

Till skillnad från människor som bedrar sig själva med att hävda att de har bättre saker för sig så älskar jag årbästalistor. Eller, jag hatar oftast, ja i princip alltid, själva listorna. Men fenomenet är ändå trevligt.
Här är två sidor med listor

http://www.pitchforkmedia.com/

http://www.2005.hearsay.se/

the path of darkness

Ibland är det uppfriskande med ren och skär, filmparodisk onska (tänk amerikansk action a la Jean Claude Van Damme eller Steven Seagal).

Migrationsverket leker Boo.com

"Champagnefirning blev det i alla fall, klockan kvart i tre i Migrationsverkets lokaler fredagen den 12 november förra året. Dagens Nyheter skriver att den handläggare som utrett familjens ärende säger att hon betalade champagnen och att det inte var äkta champagne utan rysk."

Kan man ha så dålig verklighetsuppfattning att man tror att det som sticker mest i ögonen på folk är att man lagt ut skattepengar på "riktig champagne"?

destined for greatness

Jagged Edgeskivan lovar gott med låttitlar som dessa:
Sexy American Girls
Ass Hypnotic

R. Kellstyle!

Appropå Jagged Edge så verkar Duets lite småkul. Biggie själv har ju en rätt tillbakalutad roll på Nasty Girl (låten där Jagged gästar) och jag har som alltid levt i tron att han inte spelade in så mycket mer än sina album. (till skillnad från Tupac som har gett ut så mycket postumt att jag nästan börjar tro på min väns konspirationsteorier om existensen av en sound-alike.)
Jaja, nya grejer med Jay-z, Nas och The Clipse gör det hela intressant, men va fan, Korn?! Ni behagar skämta, madame. Och är det inte lite makabert att göra en låt med BÅDE Biggie och Bob Marley.

oh my gosh

1/5 till Hipp igår. Det var finlandsfärja. Nu: känner mig smutsig och billig. Reflektion: ju mindre musikintresserad publik, desto mer mänsklig jukebox.

Är hemma i Boden. Det är inte så kallt. Hoppas det blir riktigt kallt snart, det är ju som det enda spektakulära med Norrbotten.

the underground is back

Otippat men ändå inte.
Ni minns kanske RZA & MF Dooms briljanta Biochemical Equation. Jag hoppades på en fullängdare (det kanske händer ändå iofs, vem vet?) men det verkar som om vi får nöja oss med nya samlingen Wu-tang meets the Indie Culture som turligt nog inte är en Judgement Dayhistoria där GZA rappar över My Morning Jacket, utan en ganska traditionell skiva där Wu-tangmedlemmar och "indierappare" sammarbetar. Själva konceptet framstår som lite märkligt med tanke på att Wu-tangsläpp på senare år inte direkt rusat upp på billboardlistan första plats ("indierappare" som Vast Aire eller MF Doom är ju exempelvis större än Wu-tangs Bronze Nazareth). Sedan så har ju Wu-tang alltid varit väldigt indie, ja det är väl kanske det som gör samlingen rätt logisk i slutändan, ett sorts masters and apprenticetema. Eftersom Wu-tangs senare släpp överlag har varit ganska mediokra och amerikansk indiehiphop inte direkt har mått toppen på sistone hade jag inga som helst förhoppninar. Ja, hade jag inte råkat se att Biochemical Equation var med hade jag nog aldrig brytt mig om att lyssna och då hade jag inte insett att det är precis det här som behövs nu i jul: stråkar, Al Green, metaforer och rapballader rapballader rapballader. Och GZA. How I've missed you!
4/5

Crush igår: något avslaget. 2/5

Ikväll: Hipp. Imorgon: kylan.

players only love you when they play

Busy busy busy. Reflektioner:
Diplo var såklart fantastisk bla bla bla. Det var tyvärr inget syre på dansgolvet, något som förtog stämningen för oss som ville leva något. 5/5
Hipp var kul men alldeles för lite folk! Spelningen gick dock rätt bra. Vi får hoppas på bättre uppslutning nu på lördag (trist att jag missar Rodeo, grattis igen R till maktpositionen!)3/5
I övrigt:
Goethe är grym, Ida är tillbaka och skatteåterbäring på väg. På söndag bär det av till kylan.
5/5

Bittra vibbar

bittervibes.blogspot.com

Ooooh! Vibeanställd gör en "Mats Hård"!
4/5

ännu ett spel för dig!

När du har spelat det här spelet en timme måste du spela minst två timmar The Bible Game.

Wow!

Marys nya skiva är fantastisk, även om det är för tidigt att betygsätta en så stor händelse. Jag har alltid gillat den Mary som varit lite lyxigare, mindre "souls hiphopqueen" och mer Elton John och George Michael. Kort sagt den Mary som i och med No More Drama blev bögfavorit. The Breakthrough är en perfekt blandning mellan de båda sidorna av Mary, dels har vi den fruktansvärt betitlade men fruktansvärt grymma MVB da MVP (Marys version av årets kanske bästa låt Hate it or Love it) och dels ett inhopp av U2 på covern av One. Måhända är det sistnämnda något misslyckat i sin liverockighet (inse hur låten hade kunnat bli om den byggt på Johnny Cash version, ja med en samplad Johnny som sjunger bakom Mary? Producerad av Kanye West. Det hade varit världens bästa låt någonsin.) men hela grejen att ta med Bono är helt rätt.
Annars bjuder skivan på ett löjligt kort Jay-Zinhopp, Raphael Saadiq, fina soulsamplingar och en ballad, The father in you, som innehåller kusliga rader för hobbyfreudianen att gotta sig åt: "When I was a baby, I didn't get a hug from daddy, that's why I need a hug from you"; det hade bara kunnat bli bättre om R Kelly gästat!

dagens man

är den älskvärda Jonas Bladh som skriver om sport-på-teve för Aftonbladet.


Once you go Jonas Bladh, you never go back.

big news

Mary J Bliges nya album "The Breakthrough". Kommer säkert bli en liten besvikelse i klass med förra albumet, men två av de tre första spåren är fruktansvärt bra, även fast än Will I Am är med! Nina Simonesampling! Jag vågar dock inte riktigt hoppas än.

Manchester U åkte ut igår. Tack för det! Ett lag som fegar så förbannat med Park på bänken förtjänar ingen lycka.

ett spel för DIG!

Äntligen!

Journalistik

Knark är dåligt för tänderna(!?!)

Vilken fruktansvärt märklig artikel! För det första behöver man väl knappast titta i munnen för att se om en person en missbrukare, jag tror att man märker det tidigare på de trasiga kläderna och den dåliga intimhygienen. Om man läser vidare så låter man en tandläkare kommentera detta uttalande. Kort kommentar till den senare: jag är visserligen för en mer nyanserad narkotikapolitik, men ingen utom möjligvis en knarklangare skulle väl hävda att heroin och alkohol skulle vara lika farligt? Nu är det roliga i artikel nummer ett inte att någon kommenterar artikel nummer två, utan att den verkar ha missuppfattat vad denna handlar om:
" – Narkotika är mycket skadligare än alkohol, säger tandläkaren Bo Cederblom." Och fortsätter senare med uttalanden som " – En haschmissbrukare har ofta karies på utsidan av tänderna – mot kinderna."
Det stämmer säkert, men har det verkligen att göra med artikel två som handlar om en dokusåpadeltagare som tycker att narkotika är lika fint som sprit? Det var inte som om narkotikaförespråkaren talade om att knark är precis lika bra för tänderna som alkohol. Jag tror att just kariesfrågan hör till de lägre prioriterade i narkotikadebatten. Sammanfattning: en artikel handlar om att en person anser att knark i allmänhet är ungefär lika farligt som alkohol, en senare artikel kommenterar denna artiklen genom att säga att knark är mycket farligare för tänderna än alkohol. Så kan man väl inte göra?

whatever

Jättejobbig helg: 1/5

Har kollat väldigt mycket på It's always sunny in Philadelphia, en relativt ny, bra "modern" sitcom. Den traditionella (stark studiokänsla, pålagda publikskratt) sitcomen dog ju definitivt i och med Vänner och Fraziers sista avsnitt. Då hade i och för sig den nyare generationen med Scrubs och Arrested Development redan kommit igång, men det är kanske först nu det börjar bli riktigt tydligt att den "gamla" formen är helt slut (tips: titta på Joey). Om den briljanta My Name is Earl är inspirerad av "varmare" sitcoms som just Vänner eller Spin City (man får numera själv lägga till "ååååååååh" när något är fint) så är It's always sunny in Philadelphia definitivt Seinfeld och Curb Your Enthusiasm. Seinfelds kyla dras här till sin spets; i ett avsnitt råkar en av huvudpersonerna skjuta sin kompis i huvudet, men vill inte köra honom till sjukhuset då han riskerar att få blod på sätena ("I know it's close, let's call an ambulance anyway"). Det är självklart såväl fruktansvärt som fruktansvärt roligt. Om My Name is Earl ger en ohälsosamma redneckidéer så är It's always sunny in Philadelphia snarare en briljant avromantisering av slackerlivet. 4/5

äntligen!

T-pain!

On a different note: Coffee and Cigarettes som jag nu äntligen sett var rätt bra. Bäst var Meg och Jack, Alfred Molina och Steve Coogan (sjukt kul!) samt RZA, GZA och Bill Murray. 3/5

Bra att Agnes vann Idol ( även om knappt sett en enda veckofinal). 19-åringar med comb-over är inget som musiksverige behöver.

short stories

Crush var 2/5 igår. Det är så ojämnt! Du vet precis vad du ska få men ändå inte. Ikväll borde jag gå ut men jag vet inte om jag orkar. Vill se den nya Cronenbergfilmen som ska vara "lynchig".

Laser

Såg på första delen av tv-serien Lasermannen igår. Tydligen kan man kolla på serien på svt.se om man missat! Fy fan vad genialt, det hade jag ingen aning om. Älska statlig finansiering. Nåväl, serien som bygger på boken med samma namn är, som alla säger, briljant. Det bästa är att hela historien egentligen är för bra för att vara sann; en psykiskt störd man med svår uppväxt (labil mor, frånvarande far, få kompisar) färgar sitt hår rött, finansierar sitt växande spelmissbruk först med börsklipp och sen med bankrån för att till sist få för sig att han ska "skrämma bort" invandrare med hjälp av gevär och lasersikte. Parallellt: främlingsfientligheten växer i Sverige, rasistpartiet Ny Demokrati snubblar sig in i riksdagen. Polisen famlar i mörker efter gärningsmannen.
Verkligheten är bättre än dikten och för en gångs skull så störs jag inte av det typiska svenska bildspråket (småskakig kamera, smuts). Och scenen där John bjuder på "fest" är så fruktansvärt tragisk att jag får ont i magen och är något av det bästa jag någonsin sett.
4/5 till del 1

Såg även 40 year old virgin. Den innehöll förvånansvärt få snubbelskämt, och det pinsamma fanns främst att hitta i dialogerna. Visst spyr folk varandra i ansiktet, men det är rätt fint ändå. Och saker som har med Freaks and Geeks (5/5) att göra kan ju aldrig vara fel, n'est pas?
4/5