Upplysning!

Jag trodde jag var Malmös Peter Siepen, men jag är snarare en ung Horace Engdahl. Ett litteraturhistoriskt underbarn som klarade VG på tentan med ganska blygsam förberedelse. Det var en väldigt lätt tenta säger kanske ni, men det har bara att göra med ert playerhatande.

Såg Todd Solondz Palindromes i lördags, och precis som Miike Takeshi gör man det med skräckblandad förtjusning. Solondz är dock mycket mindre visuellt extrem och egentligen bra mycket äckligare (Palindromes innehåller den vidrigaste sexscenen jag någonsin sett). Exakt vad filmen vill säga är jag inte riktigt säker på. Är han för eller emot abort? Är Mama Sunshine ond eller god? Som vanligt är det det som är styrkan med Solondz filmer: att han inte försöker skriva oss på näsan; eller snarare skriver så mycket på våra näsor att vi inte säkert vet vad han vill säga. När Solondz vill ha in en sensmoral gör han det på samma sätt som i South Park: med en ironiskt levererad övertydlighet, som paradoxalt nog ofta gör att det hela känns mindre påtvingat.
Solondz har, trots otroligt skruvade scener som närmast angränsar till surrealism (frukosten hos Mama Sunshine), en känsla för realism som få regissörer delar. Och då menar jag inte realism som i att äta pizza i mjukbyxor eller knulla på en diskbänk, utan snarare realism som i att det inte finns någon av filmens sedvanliga, och i viss mån påtvingade, logik i hans verk. Dawn från Welcome to the Dollhouse växer inte upp och gör "revansch" på sina plågoandar; hon blir ännu fetare och tar livet av sig. Inte ens pedofiler är renodlade monster och inte ens kärlek kan övervinna allt. Det är onekligen en mörk film; ingen förändras, ingen är direkt jätteond men inte heller god, det finns ingen naturlig början eller slut; ingen cause-and-effect. Som vanligt avslutas Palindromes lite för "sent", efter det att man instinktivt känner att slutet ska komma. Det är alltid befriande med amerikansk film som inte känner sig tvingad att "knyta ihop säcken".
Inte riktigt lika bra som Solondz mästerverk Happiness eller briljanta nästan-mästerverken Welcome to the Dollhouse och (märkligt underskattade) Storytelling, men fortfarande väldigt sevärd. 4/5