braindammage

Idag har jag gjort ett PK-uttalande i Metro, läst gammal, dålig och svensk poesi, varit och fikat med en kompis och hans tråkiga klasskamrat, spelat Pro Evolution och haft ont i huvudet. Var kommer denna huvudvärk ifrån? Hjärntumör? I så fall hoppas jag bli som John Travolta i Phenomena.

I helgen är det Brusfest på Jericho. Jag hoppas gå dit. Är nyfiken på Hearin' Aid, och The Field är ju toppen.

Jag vet för övrigt inte riktigt vad Telia håller på med, annat än att det måste vara närmast unikt. Jag talar förstås om världens sorgligaste serie reklamfilmer. Den ursprungliga tragikomiska tonen har nu slagit över i iskall tragedi. Pappans ensamhet, desperation och misslyckade kontaktsökande är deprimerande. Visst är det såklart fantastiskt och man skulle utan problem dra ut det till en sån där svensk film som får priser men bara halvmånga ser, men är det verkligen en bra reklam? Jag får då inte lust att köpa något annat än sprit och värktabletter. Om det hela är modigt, genialiskt och/eller dumdristigt vet jag inte, men jag hoppas att långfilmen kommer snart! 5/5

Lista!

Läste just Sonics lista över vad som tydligen ska vara 2005 års bästa album. En kompis som skriver för tidningen brände i frustration upp den när han läst listan. Så långt är jag kanske inte beredd att gå. Men. Jag kan förstå honom. Inte EN enda hiphopskiva bland de 25 bästa. Bara för att nämna något. Och detta är ett år som gett oss Young Jeezy, Kanye West, Paul Wall, The Game, Juelz Santana, Purple City, AZ, Bun B, Beanie Sigel, ja även Little Brother och Common för dem som gillar sånt. Slutsatser?
1. hiphopen är död?
2. Sonic borde dö?
3. den goda smaken i musikjournalistikens mittfåra är död?

Hursomhelst så är det tydligt att Sonic har sprungit längre och längre ifrån sin ursprungliga ambition att vara en ny Pop med karaktäristiskt "eklektisk" musiksmak. Förvandlingen till svensk Modjo gick så snabbt att ingen hann reagera, och nu sitter vi med Håkan Hellströms tredje album som årets näst bästa skivsläpp. Är det bara jag som mår dåligt över detta? Eller borde man kanske bara göra det enda vettiga, och sluta bry sig?
1/5

Karma!

En okänd farsot har drabbat mig; jag svettas fastän jag fryser, jag hostar och halsen smärtar. För att fördriva de onda andarna har jag ägnat större delen av lördagen åt självspäkning och hoppas och tror att denna grymma förbannelse snart kommer försvinna.

Spelningen på digfi.com gick bra, även om många kom lite sent. Kvällen är i alla fall i en dimma av alkohol, värktabletter (yeah!) och indieelectro. Milky var grym, tyvärr höll jag på att kollapsa så jag var tvungen att åka hem. 3/5

Evolution!

Ojoj, Pro Evolution 5 är verkligen perfekt! Så jävla hårt. Om man jämför med föregångaren är det nästan som ett helt nytt spel, och de som hävdar att det hänt för lite har antingen en skev verklighetsuppfattning eller knappt spelat Pro Evolution 4.
5/5!

Suck, jag är sjuk. Igen. Hoppas jag hinner bli frisk tills på fredag bara, annars får jag proppa mig full med ipren. Rocknroll!

Hi! My name is...

Sjukt bra teveserie som inte är helt ny, men hey, vad kräver ni av mig? Att jag alltid ska vara på topp, vara först, ha de skarpaste analyserna osv? Visst, jag ska erkänna att så ofta är fallet, men ibland tar även jag ett steg tillbaka i ödmjukhetens tecken.
My name is Earl är i alla fall det bästa som finns just nu. Otroligt roligt, smart och fint. Aldrig har väl amerikanskt trailertrash liv varit mer attraktivt; jag och Sebastian funderar på att flytta till amerikanska södern, bo på motell och bara dricka öl hela dagarna. Jag har börjat odla mustasch och kommer bara bära antingen:
1. en t-shirt med en oknäppt skjorta eller
2. en långärmad t-shirt med en kortärmad t-shirt över
5/5!

Fredag. www.digfi.com. klockan 22.00. Kocky live!

A walk in the Park

4/5 till Joint Security Area, sydkoreanske regissören Parks debut. Det är en betydligt traditionellare film än de Sympathy for mr. Vengance och Old Boy; här finns exempelvis inga av de för koreansk film så karaktäristiska tortyrscenerna.
Filmen börjar trevande med en birollsskådespelare som ska föreställa svensk men som talar med en tyskklingande brytning och mest ser ut som en skurk i en Jackie Chanfilm.
Men sen händer något, filmen byter berättargrepp och när man kommer till slutet är det både fruktansvärt spännande och vackert. Jag vill inte berätta något mer om storyn, men låt mig säga att det är en av de bästa Rashomonvarianterna jag har sett!

I'll crush you

Crush var roligt igår, men en sak som borde förbjudas är killar som dansar "ironisk" bögdans med varandra. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men det var rätt grymt att dansa till indiehits på lilla golvet! 4/5

Henrik Schyfferts "seriösa" program om humor var lite sämre än väntat. Förmodligen beror det på den lite för korta programtiden, det hann som aldrig gå riktigt på djupet. Och för att bevisa sin tes om sydeuropeisk humor hade de kanske kunnat komplettera med liiite mer arkivmaterial, typ på spanska stand-upkomiker. Ett bra iniativ dock, och jag kommer självklart fortsätta kolla. Plus för Tomas Anderson som intromusik!
3/5

News

Yup, jag kände att det behövdes en ny färg för att "piffa upp" saker och ting

bild & halvsanning

Om det här är ett riktigt citat (vilket hävdas) är det ganska upprörande med tanke på att "PEO" inte direkt utmärkt sig som den ironiska typen i FCZ. (hittat på Mattis fotosida)

stor nyhet!

http://fczsverige.blogspot.com/

Oj oj! Gå in och läs såklart...!

Var och såg GURU på Mejeriet i Lund. Det var okej, men konserten var ungefär 45 minuter för långt. Som väntat var det Gang Starr och Jazzmatazzgrejerna som var bäst. Riktigt trist var materialet från hans senaste album, usch. GURU sans Premier är i bästa fall McCartney utan Lennon, i sämsta fall Gang Starrs Ringo Starr. Roligast var när han dissade Young Guru för namnstöld. Young Guru är en ljudtekniker som spelat in och mixat typ alla ROC-skivor. Hur Guru d.ä. har tänkt sig att Guru d.y. ska svara är osäkert.
Efter sagda diss slängde GURU i alla fall av sig sin t-shirt och blottade en löjligt deffad gubböverkropp: mäktigt! Tyvärr tappade jag intresset något därefter trots några fina Gang Starrklassiker. Det var väl mycket budgetstämning över det hela; GURU rappade över sin egen röst några gånger och The Militia utan vare sig Big Shrug eller Freddie Foxxx är ärligt talat bara irriterande. Nej du, Baldhead Slick, det blir godkänt men inte mer!
2/5

Grattis!

5/5 till sista avsnittet av Grattis Världen, ja hela programserien faktiskt. Visst, jag gillar verkligen Filip&Fredrik, även det stundtals väldigt ojämna High Chaparall; men Grattis världen är tveklöst det bästa de har gjort. Framförallt har det intressantaste - dynamiken mellan programledarna - fått ett större utrymme än tidigare. (Ett problem med High Chaparall och i viss mån 100 Höjdare var ju att kändisarna respektive gästerna oftast var så mycket tråkigare än Filip och Fredrik själva.) Visst, på ytan förefaller Grattis världen handla om två killar som åker till olika mer eller mindre ironiska resmål och dricker sig fulla, men jag tycker ändå att det är ett väldigt fint program. Som när deras föräldrar var med, eller när Fredrik övernattade på ett buddhisttempel samtidigt som Filip till synes desperat försöker festa järnet på egen hand.
Bäst är såklart just Filip med sitt gulliga hundansikte. Han lyckas på något mirakulöst sätt komma undan med att vara den där killen i klassen som äter maskar för att få uppmärksamhet. Några av de bästa grejerna i år (jag har missat bondageavsnittet i Japan som tydligen ska vara fantastiskt, hoppas på torrents):

• När de besöker en otroligt sorglig grönländsk "nattklubb" till suggestiv, lite olycksbådande "Insider"-musik.
• När Filip simmar över engelska kanalen. (snyggt trick med boken "Mustaschen" i slutet också!)
  
• Igår när Filip, i väldigt överförfriskat tillstånd, raggade på en tjej i tron att ingen filmade.
  

Det finns såklart många fler, men det finns annat i livet än att lista sina favoritögonblick i ett tvprogram. Jag undrar dock vad Paul Hollender kände i gårdagens avsnitt? Han återvände väl nästan till the scene of the crime? Jag är iofs osäker på om han ens var med, i dagens DN läste jag att han tydligen är lite misspepp på baltikum över huvud taget.

Herre

http://expressen.se/index.jsp?a=469882

En god vän i norr känner en kille som av sina vänner kallas "röntgen" eller "x-ray". Anledningen till detta märkliga smeknamn är att han, som tydligen är något av en småpluffsig halvbrat, har en närmast övermänsklig blick för vilka tjejer han kan få. X-ray misslyckas sällan eller aldrig med sina ragg. Runar måste vara utrustad men en liknande blick för trasiga kvinnosjälar. Om han la självhjälpen på hyllan och istället höll seminarier där han förklarar hur en medelålders, frikyrklig gubbe med page och solariebränna lyckats fälla Mischa Baron skulle jag definitivt gå dit!
Den stora frågan är dock: ska man bli förfärad eller förhoppningsfull över denna nyhet?

Upplysning!

Jag trodde jag var Malmös Peter Siepen, men jag är snarare en ung Horace Engdahl. Ett litteraturhistoriskt underbarn som klarade VG på tentan med ganska blygsam förberedelse. Det var en väldigt lätt tenta säger kanske ni, men det har bara att göra med ert playerhatande.

Såg Todd Solondz Palindromes i lördags, och precis som Miike Takeshi gör man det med skräckblandad förtjusning. Solondz är dock mycket mindre visuellt extrem och egentligen bra mycket äckligare (Palindromes innehåller den vidrigaste sexscenen jag någonsin sett). Exakt vad filmen vill säga är jag inte riktigt säker på. Är han för eller emot abort? Är Mama Sunshine ond eller god? Som vanligt är det det som är styrkan med Solondz filmer: att han inte försöker skriva oss på näsan; eller snarare skriver så mycket på våra näsor att vi inte säkert vet vad han vill säga. När Solondz vill ha in en sensmoral gör han det på samma sätt som i South Park: med en ironiskt levererad övertydlighet, som paradoxalt nog ofta gör att det hela känns mindre påtvingat.
Solondz har, trots otroligt skruvade scener som närmast angränsar till surrealism (frukosten hos Mama Sunshine), en känsla för realism som få regissörer delar. Och då menar jag inte realism som i att äta pizza i mjukbyxor eller knulla på en diskbänk, utan snarare realism som i att det inte finns någon av filmens sedvanliga, och i viss mån påtvingade, logik i hans verk. Dawn från Welcome to the Dollhouse växer inte upp och gör "revansch" på sina plågoandar; hon blir ännu fetare och tar livet av sig. Inte ens pedofiler är renodlade monster och inte ens kärlek kan övervinna allt. Det är onekligen en mörk film; ingen förändras, ingen är direkt jätteond men inte heller god, det finns ingen naturlig början eller slut; ingen cause-and-effect. Som vanligt avslutas Palindromes lite för "sent", efter det att man instinktivt känner att slutet ska komma. Det är alltid befriande med amerikansk film som inte känner sig tvingad att "knyta ihop säcken".
Inte riktigt lika bra som Solondz mästerverk Happiness eller briljanta nästan-mästerverken Welcome to the Dollhouse och (märkligt underskattade) Storytelling, men fortfarande väldigt sevärd. 4/5

Juelzzz

Så, exakt hur bra är What the game's been missing? Här kommer den ultimata recensionen.

1. Intro 2/5
Fin, enkel sampling och en obehaglig dialog mellan Juelz och någon lillgammal unge.
Jag hade hellre haft ett roligt dipsetintro, typ i stil med den klassiska orgien i "what's really good":s på första Diplomatsskivan.
2. Rumble young man rumble 5/5
YES! Gryyymt beat i doubletime med stråkar och elgitarr. Så här skulle albumet öppnat istället. Juelz flowar väldigt snyggt.
3. Oh Yes 3/5
Helt okej beat (mr postman!), ganska roliga rim men Heatmakerz är för det mesta inte så spännande. Känns som om man skulle kunna gjort något roligare på samplingen.
4. Shottas feat. Cam'ron & Sizzla 4/5
När dipset närmar sig reggae blir det alltid mycket intressant, och Heatmakerz lyckas nästan alltid bättre med reggaesamplingarna än soulsamplingarna (Dipset Anthem!). Cam'ron är alltid fantastisk i lagom doser (Gone på Late Registration!), över ett helt album blir det väl mycket nonsens. Sizzla och dipset är lika bra i praktiken som i teorin.
5. Clockwork 5/5
Åååh! Det här är vad det handlar om. Beatet, den märkliga ordleken, Juelz flow, Lapdancetjejerna i refrängen. Som vanligt får Juelz crackpipor att kännas lika farliga som lakritspipor.
6. Kill em feat. Cam'ron 3/5
Killa! Juelz är bra men Cam'ron stjäl showen. Beatet är inte dumt, men inte toppen.
7. This is me 4/5
Man blir lite less på rader som "this is the realest shit I ever wrote". Men det blir en väldigt speciell låt ändå, mycket tack vare det österländskt klingande beatet.
8. Whatever you wanna call it feat. Hell Rell 5/5
Jag är oerhört svag för den delen av ROCsoundet som har 80-talsrock och rikligt med pukor i samplern. Och Hell Rell är ju världens kanske roligaste rappare; han låter mongoloid! Me likes. Plus för det otippade formel 1-ljudet.
9. Make it work for you feat. Young Jeezy & Lil' Wayne 5/5
Young Jeezy! Lil' wayne! Human Crack! Kan det bli dåligt? Kanske, men det blir det inte.
10. Gangsta Shit 4/5
TUNGT! Älskar orgeln och trummorna. Många bra rader också.
11. Lil' boy fresh 2/5
Bittert; jag gjorde ett beat för ungefär två år sedan med samma sampling. Det är dock inte det stora problemet, utan den tråkiga historien som Juelz stapplar sig igenom.
12. Good Times 4/5
Reminiscelåtar är ungefär lika nyskapande som mammalåtar men jag blir aldrig less. Man kan knappt tro att det är samma rappare som på Lil' boy fresh; Santana lyckas verkligen, tillsammans med beatet, måla upp en fint retroretusherad bild av sommarlov och gamla vänner.
13. Freaky 3/5
Bra beat som påminner om grejerna som Timbaland gjorde till Missy för några år sedan. Tyvärr är temat och utförandet av det rätt fantasilöst och tråkigt.
14. Murda murda feat Cam'ron 5/5
YEAH! Skönt svulstigt beat med westcoastsynth, Welcome to jamrock-sampling och trummor straight outta Tipsy. Refrängen och Cam är lika löjliga som briljanta.
15. Gone 5/5
Inleds med en typiskt halvkorkad Juelzrad som man inte kan göra annat än älska: "God never puts you in a situation you can't handle. But you can put yourself in a situation you can't handle." Men som sagt, 80-talet! Shit vilket underbart blås, vilka stråkar.
16. Kid is back 4/5
Synthslingan är alldeles för lågt mixad och barnen och melodin är lite småstöriga. Men Santana själv dödar verkligen! "I know them gorillas we all used to chill in the zoo"
17. Changes feat. Razah 2/5
Där kom den, den obligatoriska meningslösa rnblåten. Inte usel, men inget man har lust att lyssna på mer än en gång.
18. I am crack 5/5
Årets bästa låttitel. Och vilken sanslös låt. Så svulstig och överdriven att man inte kan göra annat än älska den: elgitarrer, spökstråkar och en fantastisk blåsslinga. Ett av årets roligaste och bästa beats. Och Juelz? "I make you wanna put your lips over your head and swallow yourself". Exakt vad han menar vet jag inte, men säkert är att han menar det.
19. There it go (the whistle song) 4/5
Ingen har väl missat denna. Enkelt, snyggt och svängigt. Trés bien
20. Violence feat. Bezel 2/5
Rätt misslyckad beat. Juelz är lite kul på den, men är bättre på att inte vara hård.
21. Daddy 3/5
Fin, men soulsamplingen blir nästan lite äcklig. Jävligt rolig refräng dock: "and if I die my child will be a bastard".
22. Mic Check 5/5
Har funnits ett bra tag nu, men håller såklart fortfarande. "Don't watch me watch tv" kan vara årets bästa rad.

Slutsats: 4/5. Ett bra album som tyvärr är några låtar för långt. Minus för att vi inte får lite mer dipset på skivan. Var är JR. Writer? Freaky? Jim Jones?

Malmös Peter Siepen

Idag gör jag det oväntade: struntar i en förmodad toppenkväll på Rumble till förmån för Lund och det ljuva nationslivet.

Juelz är bra, men Juelz kan sannerligen inte storytelling. Nåväl, jag återkommer till det lite senare.

Jag blev just upplyst i "gästboken" att utlåtandet i Pause tydligen var ironiskt. Och jag som trodde att Malmö inte ens var ironiskt! Jävla Stockholmsfasoner, och nu känner jag mig självklart skamsen. Min "outfit" var tydligen inte alls snygg utan ett internt skämt på Pauseredaktionen. Meeeen, I roll with the punches! Förhoppningsvis kommer jag få inbjudningar till fester för att ge folk något att skratta åt och prata om, vilket alls inte är fy skam. Gratis är gratis liksom.

back like cooked crack!

Puh, långt uppehåll förlåt för det. Man måste värna om de fem personerna som läser ens blogg. Anyway, just nu handlar allt väldigt mycket om Juelz Santanas What The Game's Been Missing. Är den lika bra som vi hoppades? Jag vet inte, men än så länge låter det väldigt bra även om Juelz kanske inte riktigt räcker till alla gånger. Jag återkommer med mer utförlig information, så stay tuned.

Annars har det varit en ganska bra vecka så långt, Therese har hälsat på och jag Pause tyckte jag hade "snyggast outfit" på Dieselfesten. Total LYCKA!!! Alla timmar framför spegeln finally paid off. Och så kanske jag kommer att få hålla föreläsningar i framtiden...! Det är drömmen, även om det antagligen kommer sluta som David Brent.

Fantastisk film: Nobody Knows. 5/5
Jens Petersen på Aftonbladet gav filmen 2/5 och kallade den "tråkig". Jag borde inte bry mig, ingen bryr sig om vad Jens skriver. Men ändå, om man sett så mycket film som han har kan man tycka att man borde tycka att det finns bättre filmer än typ Beautiful Mind. Kanske är Jens filmkritikernas svar på Peter Siepen? Peter Siepen har MYCKET kläder och verkar verkligen gilla mode, men tyvärr springer entusiasmen och den goda smaken åt väldigt olika håll. Jag tror dock inte att Jens ligger med 18-åringar i Borås, men man vet ju såklart aldrig.

Scott Storch!

Hiphopproducenter behöver sannerligen inte vara snygga, vilket känns tryggt.

Ambient i mitt hjärta

Det är nästan vinter, det är kallt och grått. Det är med andra ord löjligt perfekt att lyssna på Kompakts nya Pop Ambientsamling. No beats, bara stråkar, drones och melankoli. Markus Guentner som gjort ett av årets absolut bästa album med 1981 (4/5) gör mig icke besviken; gitarr, stråkar och piano i den nästan helt akustiska Baghira är inte jobbig folktronika utan väldig bra. Sen är ju Albatross, Koehncke & Heimermanns monumentala Fleetwood Maccover med. Knaster som regn och långsamma gitarrer = balsam för själen. Relax yourself.
4/5

Igår var jag på Hipp.(2/5) Det var ingen schlager eller speciellt mycket folk där. Men jag gillar tanken på att gå dit. Idag har jag sett på en fruktansvärt tråkig fotbollsmatch (1/5) mellan italienska bottenlag. All fotboll är sannerligen inte Ronaldinho.

Quel surprise!

Wow, jag trodde inte sådant här skrevs fortfarande. Digfi brukar ju vara en utmärkt sida (Lars ställer sig verkligen vid sidan av alla annan svensk musikjournalistik och det han kanske saknar i stilistik tar han igen i originalitet.) men den här texten är ju som Quote i kubik eller en recension på Whoa eller Dj-silence.com.
"The Mouse and The Mask blir dessvärre aldrig lika kraftfull som Madvillainy, men den är en naturlig följd av en i övrigt andefattig och själlös hiphopkultur."
Jag är förundrad över hur någon kan skriva något sådant utan att må dåligt över sig själv och sitt liv. Har Olof Rundcrantz ingen skam i kroppen? Eller bara en ovanligt dålig smak och bristande analytisk förmåga? En aversion mot originalitet? En förkärlek till att skriva som ett lillgammalt barn? Jag vet inte, jag blir inte klok. Man mår dåligt, man går och lägger sig igen och hoppas vakna upp till en värld mindre patetisk. (3/5 till skivan The Mouse and The Mask är vad jag också skulle ge den, but that's beside the point)

C'est la vie

Istället för modevisning och SSG på Crush tillbringar jag fredagen med en förkylning, Kompakt Pop Ambient och Tommy Lee Goes To College. (Jag skulle vilja se en svensk version med Glenn Hysén.) Det hade kunnat vara värre.

wow!

En god nyhet. Nu väntar jag med spänning på att science fictionfilmen Junior ska bli verklighet.

Ross!

Åh! Ross Kemp i verkligheten är tydligen rätt lik Ross Kemp i Extras...! En brittisk Jeppe på Berget.

Herregud

Sebastian tipsade mig nyss om denna märkliga och skrämmande nyhet. De har beslutat att göra Saw 2.
Den första Saw (1/5) är en film som likt Butterfly Effect (1/5) har ett smart hjärta men en jävligt dum hjärna. I klartext innebär detta att filmerna försöker vara intelligenta och få tittaren att utbrista "aaaaaah, vilken 'twist'!" men i verkligheten är fruktansvärt korkade. Saw har en hyffsad grundidé men ett så uselt manus och skådespeleri att man inte kan göra annat än skratta åt eländet. Faktum är att jag nog aldrig har skrattat så mycket åt en film som åt just Saw, så på ett plan är den ju faktiskt väldigt underhållande.
Men hur någon kan bli rädd för något annat än doktorns förskräckliga överspel är mer än jag någonsin kommer förstå.

Kolla på thailändska Shutter (5/5) istället, inte ett dugg originell men det läskigaste jag någonsin sett!

old news but good news

gycklargruppen.blogspot.com
5/5!

kompaktliving.blogspot.com
4/5!

tvhumor

Svensk tvhumor mår, förutom Filip&Fredrik, fruktansvärt dåligt. Tittar just nu på Hon och Hannes (1/5), TV4:s nya "satsning". Jag skäms. Inte ens studiopubliken som bara finns där för att skratta på beställning (och dessutom sannolikt är en maskin) kan förmå sig att göra det speciellt ofta. Det är faktiskt förbluffande dåligt, till och med i jämförelse med andra svenska sitcoms. Hon och Hannes får Svensson, Svensson att framstå som Spin City. Så nästa gång du förfasas över dåliga amerikanska serier som Joey eller Sabrina, tänk på vilka fasansfulla vidrigheter Sverige producerat. Här följer ett axplock:
C/O Segemyhr, fruktansvärt tråkigt. Förmodligen den bästa svenska sitcomen tillsammans med Svensson, Svensson.
Full Frys med Stefan & Krister, en sorts buskissitcom som utspelar sig på ett varuhus.
En Fyra För Tre, Göran Gillinger och två tjejer delar på... En fyra!
Nu orkar jag inte försöka minnas några fler svenska humorklassiker och ska försöka glömma dem jag fortfarande kommer ihåg istället.

Nu är det Champions League. "Härföraren" Viera (verkar vara något av ett stående epitet i sportdiskussionssammanhang) är tillbaka i ett revanchsuget Juventus.

Litteratur

5/5 till Molières Den Girige. Quel farce!

Annars har detta varit en dag då jag fått smaka rikligt av segerns sötma när jag krossade Ida i badminton och Sebastian i Pro Evolution Soccer 4. Visst borde man få dåligt samvete när man förnedrar andra människor sådär, men den enda känslan jag känner är oförfalskad glädje.

Jag funderar starkt på att klippa alla band med indielivet och gå på schlagerkväll på Hipp! Vad är väl electrohouse mot partytoppar och Charlotte Perrelli? Jag håller förresten på med intensiv lobbyverksamhet för att få dj:a på just Hipp. Om det går vägen ska jag bara spela dansremixer på rnblåtar och Snap!.

...Förresten, är det inte läge för Malmö att släppa sargen och öppna en eurodiscoklubb? Eftersom skånes bönder inte uppskattar techno och ickeflöjtshouse i så stor utsträckning får man nöja sig med det nästa bästa. Och det ligger ju så rätt i tiden! Ett steg i rätt riktning visar Crush som kommer köra någon sorts eurokväll där Le Sport ska uppträda. Jag ser fram emot.

På fredag ska jag gå på modevisning och hoppas kunna klämma in Crush efteråt eftersom Sebastian Suarez-Gulborne spelar skivor. Och inte blev det något Köpenhamn den här veckan heller! Bittert: danskarna är ju gladast i norden!

1/5 till min produktivitet. Jag borde läsa Molière, remixa eller skicka iväg grejer. Istället ska jag gå och köpa godis och se på South Park.